LadyInGreen

Ibland undrar jag va syftet med livet är? Ibland undrar jag varför kvinnan skapades med så mcyket kraft att tänka på allt jämt och ständigt? Eller allt och allt, egentligen är det ju för det mesta oftast mer eller mindre ovesäntliga saker som det vänds och vrids på inne skallen på dessa varelse, tyvärrr.

Jag vill inte tänka på honom mer. Han är inte värd en sekund av mitt liv och minst av allt är han värd att få spöka i min hjärna som ändå inte fungerar ritkigt som den ska enligt många (inklusive mig själv). Jag vill inte ha honom där men varför är han då kvar? Och samtidigt som jag hatar honom nått extremt så är jag inte säker på att jag verkligen hatar honom så mycket som jag tror och egentligen vill (hur man nu kan vilja hata nån?)
Jag vill inte tycka om honom! Jag känner ju knappt ens människan för fan. Hur fan kan han då få finnas där i mina tankar jämt och ständigt? Om det är nått som inte får plats i mitt liv just nu så är det en kille. Men varför känns det då som att det helt plötsligt dök upp flera stycken på bara några veckor? Varför ska de alltid komma och knacka på när det passar som sämst? Men när man väl är redo och trånar efetr de ja då är ju var enda jävel upptagen! Va fan är det för jävla välrd jag har hanmat i?! Loser-världen eller?
Passa in verkar man inte heller göra. Just nu känns det som att jag bara har en enda männsika i hela världen som förstår mig någorlunda. Visst har jag många bra vänner som säkert skulle förstå om de bara gav mig tid att förklara och jag gav de en chans att förstå. Men världen verkar inte tycka att det finns tillräkligt med tid och utrymme för ordentlig verbal ventilering för att nått sådant skulle få inträffa.

Förövrigt bara för att säga nått positivt denna dag kan jag meddela att jag börjar tillbringa lite mer tid med bloggen och lite mindre tid på bilddagboken. Fast orsaken till det är väl att bloggen använder jag bara till att få ur mig saker och på bilddagboken vill jag känna att jag inte är ensam.

Now I'm done