Sådant man inte förstår
Bra fest igår och allt va väldigt roigt förutom när jag ställdes in för den inte så upplyftande sanningen om kvinnomisshandel. Klarar inte av när vänner pratar om att de har blivit slagna av pojkvänner eller förlädrar. Sånnt finns inte i min värld och det ska inte behöva finnas i någon annans heller...
Dock kan man lugnt säga att jag har väldigt mycket annan skit i mitt liv som heller inte borde behöva vara där. Men alla har vi våra mörkahemligehter och det ska vi väl få ha också? Men när det börjar bli svårt att skilja på löner och sanning borde man nog tänkta till lite.
Dock har jag börjat lära mig att det inte tjänar nått till i längden att ljuga, det blir bara jobbit för en själv och tillslut åker man dit ändå. Det har jag fått lära mig av min käre far, har svårt att tänka mig det men den mannen har faktiskt lyckats lära mig någonting i alla fall. Och inte nog med det, han lärde mig också att ärligheten uppskattas även ifall sanningen inte är det som man kanske vill höra just i det ögonblicket som man får höra den. Men precis som det mesta så är uppskattas den i längden. Det är bättre att tänka långsiktigtoch inte bara gå på impulser som jag brukar göra.
Men hur ska man veta att personen ifråga inte tar mer skada av att få veta sanningen än av att få vandra runt i sin värld? Det sista man vill göra är väl att såra någon annan. När är det rätt och fel att berätta hur saker och ting egentligen ligger till? Eller är det upp till var och en av oss att ta reda på sanningen själva?
Jag får panik på mig själv för jag dras åt olika håll hela tiden:( Jag vill inte bli hatat för att jag gjorde nått (eller inte gjorde nått) som jag trodde var rätt som visade sig vara fel i andras ögon. Men hur förklarar man för nån hur något är när personen har en helt annan bild på saken än en själv? Hur snäll ska man vara egentligen, man kan ju inte bara säga det rätt upp å ner men man kan ju inte skita i att säga det heller får då blir det ju fel med:S
Fan vilket dilemma jag har, känns som att alla mina alternativ betyder att någonting förstörs. Vad gör man då egentligen?
Now I'm done
Dock kan man lugnt säga att jag har väldigt mycket annan skit i mitt liv som heller inte borde behöva vara där. Men alla har vi våra mörkahemligehter och det ska vi väl få ha också? Men när det börjar bli svårt att skilja på löner och sanning borde man nog tänkta till lite.
Dock har jag börjat lära mig att det inte tjänar nått till i längden att ljuga, det blir bara jobbit för en själv och tillslut åker man dit ändå. Det har jag fått lära mig av min käre far, har svårt att tänka mig det men den mannen har faktiskt lyckats lära mig någonting i alla fall. Och inte nog med det, han lärde mig också att ärligheten uppskattas även ifall sanningen inte är det som man kanske vill höra just i det ögonblicket som man får höra den. Men precis som det mesta så är uppskattas den i längden. Det är bättre att tänka långsiktigtoch inte bara gå på impulser som jag brukar göra.
Men hur ska man veta att personen ifråga inte tar mer skada av att få veta sanningen än av att få vandra runt i sin värld? Det sista man vill göra är väl att såra någon annan. När är det rätt och fel att berätta hur saker och ting egentligen ligger till? Eller är det upp till var och en av oss att ta reda på sanningen själva?
Jag får panik på mig själv för jag dras åt olika håll hela tiden:( Jag vill inte bli hatat för att jag gjorde nått (eller inte gjorde nått) som jag trodde var rätt som visade sig vara fel i andras ögon. Men hur förklarar man för nån hur något är när personen har en helt annan bild på saken än en själv? Hur snäll ska man vara egentligen, man kan ju inte bara säga det rätt upp å ner men man kan ju inte skita i att säga det heller får då blir det ju fel med:S
Fan vilket dilemma jag har, känns som att alla mina alternativ betyder att någonting förstörs. Vad gör man då egentligen?
Now I'm done
Kommentarer
Trackback
